Bonnier fastigheter

Förvärv av konkurrent

När man förvärvade Åhlén & Åkerlunds Förlag för nio miljoner kontant 1929 är det den största affären familjen Bonniers någonsin gjort.

En dag under hösten 1929 fick Tor Bonnier besök av en gammal barndomsvän: advokaten Emil Henriques. Advokaten hade Erik Åkerlund som klient, och han hade ett mycket speciellt ärende till Tor.

Erik Åkerlund startade år 1906 ett bok- och tidskriftsförlag tillsammans med kompanjonen Johan Petter Åhlén (Åhléns grundare). Kompanjonerna hade skiljts åt och i slutet av 1920-talet var Erik Åkerlund ensam ägare. Han hade dock börjat känna sig sjuklig. Dessutom befarade han att jultidningarna, en ansenlig del av verksamheten, snart inte längre skulle ha en framtid. Han ville sälja.

Förutom jultidningar gav Åhlén & Åkerlund också ut böcker och ägde ett komplex med tre fastigheter på Sveavägen 53, inte långt från Bonniers bokförlags egna fastighet. Men den stora och mycket lönsamma verksamheten var veckotidningarna. De fyra tidningar som Åhlén & Åkerlund gav ut var Vecko-Journalen, Husmodern, Allt för alla och Hela världen. De hade då en sammanlagd upplaga på 700 000 exemplar i veckan.

Köper argaste konkurrenten

Allt sedan Åhlén & Åkerlund startat hade de och Bonniers varit arga konkurrenter. Det hindrade inte Tor Bonnier från att beundra Erik Åkerlund som affärsman. Nu erbjöds Bonniers att köpa hela verksamheten. Tor var mycket ivrig att genomföra affären, framför allt att få bort Åkerlund ur spelet. Karl Otto Bonnier och Åke Bonnier , som hittills varit den som mest intresserat sig för tidskrifter, ställde sig mer avvaktande.

Erik Åkerlund begärde dock runt 9 miljoner kronor för sitt företag – kontant. Det var ohyggligt mycket pengar på den tiden, mer än Bonniers samlade förmögenhet. Över en lunch lyckades advokat Henriques övertyga Åkerlund om att han bara skulle göra av med alla pengar om han fick dem på ett bräde. I stället skulle han få 2 miljoner kronor kontant och resten utbetalt under ett flertal år. Åkerlund gick med på detta. Det tog bara en vecka innan parterna hade kommit överens.

Tor gick då upp till Enskilda Banken för överläggningar med Marcus och Jacob Wallenberg om ett lån. Bägge var intresserade och Tor fick lånet. I sina memoarer skrev Tor att ”jag tror att de bägge herrarna fick en viss respekt för min iver och beslutsamhet – den gången. Och det var nog en av anledningarna till ’misstaget’ att senare välja in mig i bankens styrelse”.

Karl Otto Bonnier var som sagt inte lika ivrig. Till sin gode vän och släkting tillika arkitekten Erik Josephson lär han ha sagt: ”Nu har jag gjort min sämsta affär”. I stället blev det något av en sedelpress. Detta kom att innebära en maktförskjutning inom Bonniers, då Åhlén & Åkerlunds omsättning och vinst var mångdubbelt större än bokförlagets.

Strukturerar om

Nästan omedelbart efter köpet började Bonniers strukturera om sina verksamheter. All bokutgivning samlades i Albert Bonniers Förlag och alla tidskrifter i Åhlén & Åkerlund. Från och med nyåret 1930 slogs Bonniers Veckotidning ihop med Vecko-Journalen.

Den tidskriftsintresserade Åke Bonnier blev vd för Åhlén & Åkerlund tillsammans med Anna Ehlin. Hon var syster till Erik Åkerlund och hade varit med och byggt upp verksamheten. Det hade varit ett krav från bägge parterna i affären att hon skulle vara kvar.

Genom porten på Sveavägen 53 har den tidens alla stora personligheter passerat, författarna som var i ropet och artisterna som alla ville se och höra. Buster von Platen, Stig Ahlgren och Rune Moberg tillhörde stjärnorna bland redaktörerna, Evert Taube kom allt som oftast för att hämta ett förskott medan Karl Gerhard tittade in med en nyskriven kuplett för Vecko-Journalen. 

Allt övervakat av ”Olle i Porten”, vars portvaktslucka fortfarande finns kvar i trapphuset.

Den här webbplatsen använder cookies för att ge dig en så bra upplevelse som möjligt. Genom att du fortsätter att använda webbplatsen godkänner du att vi använder cookies. Läs mer