Utan titel, 2008
Ulrik Samuelsons stora genombrott kom i mitten av 1960-talet, då han med vilja att förnya och förlänga måleriet ut i rummet, skapade några av sina första installationer. Han ansåg konsten belastad av historien och han sökte inte bara att nytt uttryck, utan också ett nytt förhållningssätt till själva konstutövandet. Inspirerad av Marcel Duchamp (1887-1968) insåg han att han kunde använda sig av andra objekt och tredimensionella föremål för att måleriet skulle röra sig ut från duken. I experimenterandet och sökandet kom rumsliga miljöer till, där föremål och måleri tillsammans skapade en ny form av helhet. Under denna tid pågick också diskussionerna om betraktarens roll som medskapare. För Samuelson var det kanske ett ödmjukt sätt att visa att betraktaren var lika viktig för konsten som konstnären själv och inte bara en del av, utan också i, verket.
Genom hela Samuelsons konstnärskap löper också en röd tråd av relationen människa och natur. Både med en naturlyrisk grund, men lika ofta med en samhällskritisk udd som för att ifrågasätta det system i vilket människan inordnat sig. Denna målning som visar stenar i en tät formation säger inget huruvida det är en av naturen skapad ordning eller om människan lagt dem på plats. Man anar också ett underliggande mönster – är det en meanderbård? – som slingrar sig över ytan och påminner om att även i det mest uråldriga av uråldriga, i ett röse av stenar, finns numera en mänsklig närvaro. Samuelson ställer frågor kring autenticitet, natur och människans oförmåga att låta den naturliga skapelsen stå orörd. För människans behov av att förstå och kontrollera går längre än hennes förmåga att ge plats och backa tillbaka inför naturens självklara närvaro. Kanske kan målningen påminna oss om att vi är del av något större – och att det finns en tröst att finna i tilltron till att vissa element i vår förgängliga tillvaro faktiskt är eviga.
