Sittande man (Döv man), 1944-1945
Denna målning av Siri Derket är utförd kring åren för hennes debututställning hos Gösta Stenman i Stockholm, 1944. Då hade Derkert redan levt ett rikt liv men ditintill aldrig riktig fått något positivt gehör för sitt måleri. Efter studier vid Kungl. Konsthögskolan hade Derkert redan 1913 rest till Paris där två konstnärskollegor befann sig. De tre kvinnorna målade och arbetade och tillbringade också en tid tillsammans i Algeriet, där de hyrde ett stort hus. Efter vistelsen i Algeriet mötte Derkert den finske konstnären Valle Rosenberg och 1915 föddes sonen Carlo. Det var en knaper tid och pengabristen gjorde det nödvändigt för Derkert att återvända till Stockholm. Hon reste ensam, sonen Carlo fick stanna i en italiensk familj och det var först under 1920-talet som Derkert, då mor även till döttrarna Liv och Sara, kunde hämta Carlo till sig. Då hade hon genom äktenskapet med döttrarnas pappa kunna göra barnen legitima vilket hon upplevde som en nödvändighet. Tiden präglades av en ständig kamp för ekonomin. Men genom att rita dräkter och scenografier till Intima teatern och sedermera mönster till kläder för Birgittaskolan, kunde hon försörja sig själv och barnen.
Derkert var en aktiv feminist, hon skrev artiklar, engagerade sig politiskt och skrev kåserier, både för att få in pengar men också för att påverka. 1933 hade hon sin första separatutställning, som dock inte mottogs med någon större värme av recensenterna. Hon fortsatte idogt med måleriet och tecknandet och när hon i början av 1940-talet kom i kontakt med Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad blev hennes måleri ännu mer politiskt. Hon målade en rad porträtt under denna tid och det blev tydligare för henne hur samhälleliga mönster skapade kvinnornas utsatthet. Här läggs grunden till det som blir språket vi känner igen i hennes senare offentliga verk. Ungdomsårens kubism kom att flätas samman med collageliknande bilder med budskap om mänskliga rättigheter, kvinnors roll och kampen för ett jämställt samhälle, fritt från förtryck och orättvisor. 1958 invigs Kvinnopelaren på T-centralen i Stockholm, Derkerts första offentliga verk. Hon har ristat i våt betong och där finns porträtt av Fogelstadkvinnor likväl som bilder från kvinnors vardag. Det omfattande verket Ristningar i betong är ett omfattande verk som Derkert arbetade med på Östermalmstorgs tunnelbanestation under åren 1961-1965. Det är 145 meter av ristningar som återger text- och notrader ur Marseillaisen och Internationalen, kända historiska kvinnor och fredsymboler och hela verket kan ses som ett upprop för fred och frihet, helt i linje med Derkerts expressiva konstnärliga språk och politiska övertygelse.
