Giacometti II, 2011
Efter ett måleri med ett abstrakt, nästan konstruktivt, språk, gjorde Richard G Carlsson en serie tuschlaveringar. Inspirerade av fotografier av kända konstnärers ateljéer gjorde Carlsson sina egna tolkningar av dessa platser, dess interiörer, ljus och förutsättningar. Inga av konstnärerna finns avbildade, ändock är de närvarande i det material som varit platsen och verktyg för deras skapande; staffliet, pallen, dukarna, skisserna, teckningar och modellerna. Varför gör man en tuschlavering efter en fotografisk förlaga? Vad kan laveringen erbjuda som inte fotografiet så minutiöst kan avbilda? I den här bilden möter vi den schweiziske konstnären Alberto Giacomettis (1901-1966) ateljé i Paris. Giacometti, mest känd för sina långa, smala skulpturer av människokroppen växte upp i Schweiz men var verksam i Paris under större delen av sitt liv. Redan 1926 flyttade han in i ateljén på 46 rue Hippolyte-Maindron i Montparnasse. Det var en liten ateljé på endast 26 m2 men med en imponerade takhöjd som gav ljus att arbeta i. Det var en påver miljö, inget rinnande vatten fanns förrän på sent 1950-tal. Trots detta så valde Giacometti att behålla sin ateljé fram till sin död. I Carlssons lilla verk ser vi sängen som användes som soffa och dagbädd. På överkastet ligger tidningar, skisser och blad och mot väggen står några målningar uppspända på spännramar. Har konstnären precis gått därifrån? Med enbart tusch och i en mjuk gråskala har Carlsson skapat en suggestiv bild, som betraktare känner vi nästan att vi står i den kalla och dragiga ateljén. Kanske är det frånvaron av konstnären som gör att vi känner vi får kika in i något väldigt privat? Att vi har erbjudits en möjlighet till inblick som är väldigt få förunnat?
