Kikhål, 2017
Att frammana ett minne är oftast att se eller uppleva något ur ett specifikt perspektiv. Minnet kan triggas av ljud, dofter, känsel och själva minnet kan upplevas som ett litet kikhål in i det förgångna. Vi får tillgång till en liten del, en skärva eller ögonblicksbild, ur något som var ett större skeende eller sammanhang. På samma sätt har Kristina Bength i sin akvarell Kikhål gett betraktaren möjlighet att titta in i något som var. Det är Bengths mammas minnen som utgör inspirationen till verket. Mammans berättelse om barndomshemmet i Hälsingland som helt brann ner 1974 har blivit till utsökta och suggestiva akvareller och med sin runda form förstärks känslan av att vi får kika in i någons personliga och högst privata sfär. Prydnadssaker och fotografier står prydligt arrangerade och i detta verk ekar minnet i spegelglaset som förstärker känslan av något förgängligt och förlorat. Den blå färgen kommer från kobolt, som bröts i gruvan alldeles nära moderns barndomshem. Bength har i tidigare verk ofta utgått från fotografiet, dess betydelse för berättelser och för vårt samhälle. I denna serie akvareller, som visades på Market Art Fair i Stockholm 2017, har konstnären istället utgått från berättelsen och narrativet.
