Sjömannen, 1991
Samma år som denna målning är utförd mottog Karin Mamma Andersson ett av stipendierna från Maria Bonnier Dahlins stiftelse. Då gick hon fortfarande på Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. Sedan dess har Mamma Andersson etablerat sig som en av landets mest namnkunniga konstnärer, både nationellt och internationellt. Hennes måleri har en helt egen ton. Det tidiga måleriet var knalligt i färgerna, som Sjömannen men sina klara blå och gröna toner. Senare blev koloriten dovare och mer naturnära, som om det nordiska landskapets nedtonade färgskala gjort avryck hos konstnären som själv är bördig från Luleå. Själva platsen för motivet har sen det tidiga måleriet också förflyttats, många gånger till en inomhusmiljö som ändock låter naturen, himlen och märkliga skyar komma på besök. Vissa interiörbilder saknar människor i bild, men skvallrar om en mänsklig närvaro i form av vardagliga ting. Andra målningar är befolkade av både en och flera gestalter. Målningarna saknar tidsreferenser, snarare uppfattar man som betraktare att verken svävar både mellan tid och rum. Denna odefinierbara tillvaro laddar målningarna med mystik och med tysta berättelser. Mamma Andersson har en palett och en berättande röd tråd som går tillbaka till äldre svenska målare som Hans Wigert, Sven X:et Erixson och Lena Cronqvist. På ett mycket raffinerat och distinkt sätt har Mamma Andersson skapat ett helt eget måleriskt universum. 2003 representerade hon Sverige i Venedigbiennalen och hon har sedan dess nått stor internationell framgång och förnyat en svensk målerisk berättartradition.
