"In a digital age, sculpture – its silence and stillness – is the antithesis and foil to constant calls to distraction. I cherish it for that. I think that’s its power."
Så sa Antony Gormley (född 1950 i Storbritannien) i en intervju med tidningen The Guardian med anledning av den stora retrospektiva utställningen på Royal Academy i London som visades hösten 2019.
Och visst är det något oerhört fascinerande med hans monumentala, stilla och samtidigt mycket konkreta skulpturer. Vid en första anblick gör de inte mycket väsen av sig, de mansliknande figurerna utan anletsdrag eller avslöjande gestik. Samtidigt drar de uppmärksamheten till sig, gång efter annan och igen och igen. Nästan som om det är något provocerande över deras påtagliga lugn. Vi kan liksom inte låta bli att betrakta dem.
Antony Gormley är en av Storbritanniens främsta nu levande konstnärer. Hans figurer finns på otaliga offentliga platser runtom om i världen och har fascinerat publiken genom årtionden sen han slog igenom i början av 1980-talet. Han använder, som många andra konstnärer gjort före honom, sig själv som modell. Tillgängligheten och möjligheten att leka med proportioner gör det såklart behändigt. Men samtidigt, menar Antony Gormley, tycker han sig inte ha rätten att experimentera med andra kroppar utan att först ha vågat särskådat sig själv. Det finns något sympatiskt i det och trots det introspektiva draget så blir hans skulpturer till blickpunkter för alla oss andra.
Figurerna är stilla, de har hittat sin position och erbjuder en respit för tankeflöden och ageranden. Därmed blir de också perfekta dragankare in i den fysiska verkligheten.
