Under 1970-talet genomgick såväl bokförlagen som verksamheten inom Åhlén & Åkerlund djupa kriser. Ett sätt att hantera dem var att sänka kostnaderna, bland annat för trycket. Det blev inledningen till en långsiktig avveckling av tryckerierna.
När Bonniers började ge ut böcker var det strategiskt viktigt att ha ett eget tryckeri. Albert Bonnier köpte redan 1856 Hörbergska tryckeriet, där sedan bokutgivningen trycktes. När järnvägen drogs över Riddarholmen flyttade Hörbergska tryckeriet till Ålandsgatan (idag Mäster Samuelsgatan) och senare till fastigheten vid Sveavägen som Bonniers förvärvade 1929.
Även för veckotidningarna inom Åhlén & Åkerlund fanns ett eget tryckeri, helt avpassat efter de stora upplagorna som trycktes.
Boktryckeriet
Under 1950-talet började dock de svenska tryckerierna få konkurrens från lågprisländern. När kostnadsansvaret för bokutgivningen började decentraliseras blev det också intressant att titta på möjligheterna att trycka böcker utomlands.
I början av 1980-talet ställdes frågan på sin spets. En utredning som genomförts i samarbete mellan ledning och fack föreslog att produktionskapaciteten skulle dras ned ytterligare. Dessutom var lokalerna vid Sveavägen inte speciellt lämpliga ur miljösynpunkt.
Ett alternativ var att flytta verksamheten till Jordbro söder om Stockholm, men valet föll slutligen på att samlokalisera boktryckningen med Åhlén & Åkerlunds papperslager i Häggvik norr om staden. Flytten ägde rum 1984. Dessa åtgärder räckte tyvärr inte och 1988 genomfördes ytterligare neddragningar. Två år senare avvecklades den egna bokproduktionen helt och hållet.
Tryckning av veckotidningar och specialtidningar
Åhlén & Åkerlunds tidningstryckeri på Torsgatan 21 fick redan på 1960-talet problem med både miljö och distribution. Transporterna utfördes inte längre i huvudsak med tåg, utan med lastbil vilket medförde problem i den allt tätare innerstadstrafiken.
Tryckeriet var dessutom helt anpassat efter veckotidningarnas upplaga och kvalitet. Specialtidningarna, som under 1960-talet blev allt fler, ställde högre krav på tryckkvalitet och flexiblare sidantal. De trycktes också i mindre upplagor än veckotidningarna.
Problemen inleddes i början av 1970-talet, men det var först i slutet av det årtiondet som man på allvar började ta tag i frågan. Efter flera utredningar valde Bonniers att inleda ett samarbete med Esselte för att bygga ett nytt tryckeri i Kungens Kurva. Tillsammans bildade de två företagen år 1988 det gemensamma bolaget Interprint. Året därpå tillkom fler ägare, bland annat LO-ägda Tibakoncernen. Tryckerirörelsen lämnade på så sätt Åhlén & Åkerlund.
År 1990 stod det stora tryckeriet färdigt i Kungens Kurva. Men det var för sent. Den tekniska revolutionen hade varit snabb och nu krävdes ännu mindre personal än förut. Den internationella konkurrensen blev också svårare, och till det tillkom en lågkonjunktur. Interprint tvingades i konkurs 1993. Verksamheten rekonstruerades med hjälp av Bonnierföretagen och investmentbolaget Proventus, och det nya bolaget Tryckinvest i Norden bildades. Detta bolag såldes 1998 till kanadensiska Quebecor. I lokalerna i Kungens Kurva flyttade så Svensk Filmindustris studio in.